English Painter and Illustrator, 1818-1888 English painter, draughtsman, illustrator and writer. In the 1860s Lear described himself as 'Greek Topographical Painter par excellence', aspiring to the title of 'Painter-Laureate and Boshproducing-Luminary forthwith' (quoted in 1983 exh. cat., p. 14). This whimsical summary of his versatile activities as topographical draughtsman, oil painter, traveller, writer and illustrator of nonsense rhymes and stories is typical of Lear's idiosyncratic literary style. It reflected his eccentric personality. He was epileptic and prone to fits of deep depression. In addition, owing to family misfortunes,  Related Paintings of Lear, Edward :. | Civita Castellana | Civita Castellana | The Rocks of the Narbada River at Bheraghat Jubbulpore | The Pyramids Road | The Temple of Bassae or Phigaleia,in Arcadia from the Oakwoods of Mount Cotylium.The Hills of Sparta,Ithome and Navarino in the Distance |
Related Artists:
Thomas Faed
Scottish Painter, 1826-1900 was a Scottish painter born in Gatehouse of Fleet, Kirkcudbrightshire, and was the brother of John Faed. He received his art education in the school of design, Edinburgh and was elected an associate of the Royal Scottish Academy in 1849. He came to London three years later, was elected an associate of the Royal Academy in 1861, and academician in 1864, and retired in 1893. He had much success as a painter of domestic genre, and had considerable executive capacity. Three of his pictures, The Silken Gown, Faults on Both Sides, and The Highland Mother are in the Tate Gallery and a further two, Highland Mary and The Reaper hang in the Aberdeen Art Gallery. The Last of the Clan, completed in 1865.
Ralph Eleaser Whiteside Earl
(1785-8 - Nashville, Tennessee, September 16, 1838), also known as Ralph E. W. Earl or Ralph Eleazer Whiteside Earl, was an American painter known as the "court painter" to President Andrew Jackson. Earl was the son of portrait painter Ralph Earl and his second wife Ann Whiteside. He was born c. 1785-88, probably in New York City, and likely received his early training in portraiture from his father, whose naive style is reflected in the younger Earl's earliest works. He traveled to London in 1809, where he studied for a year with John Trumbull and was advised by Benjamin West, learning perspective, anatomy, and three-dimensional illusion. He remained in England until 1814, living with his maternal grandfather and uncle in Norwich and executing portrait commissions. He then traveled to Paris before returning to the United States in December 1815 with the intention of creating grand-scale history paintings on the European model. As preparation for a planned project depicting the Battle of New Orleans, Earl met General Andrew Jackson and visited him at his Tennessee home, The Hermitage, in January 1817. Earl painted portraits of Jackson and his family, and married Mrs. Jackson's niece Jane Caffery on 19 May 1819. She died in childbirth in 1820.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.